En bit av Mia

Pannkakor, långpromenad och ett gäng grannbarn som är här och leker. Min mans pysslandeljud från köket och en lillasyster som läser en tidning. Det känns konstigt men det är sant nu är jag lärare, men jag är mamma och maka också och framförallt är jag JAG!

Du liv...
Du liv, vad du ändå är ensamt armt,
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskade ärligt och varmt
stått rosor vid villande stig.


Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg -
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.


Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggat ljus!
När knopparna torkar och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.


Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner -
men hav dina visor buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!


Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid -
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.

(Dan Andersson)